www.texterochdikter.se

På denna sida beskriver jag hur det är att leva med kronisk smärta. Jag berättar om fibromyalgi, nackskada/ whiplash och psykisk smärta. Jag skriver dikter och texter om livet. Vissa texter skriver jag på bilder som jag gör själv. Mitt budskap med sidan är att hjälpa dig förstå att livet kan förändras snabbt men vägen tillbaka är lång. Men det går att få livskvalitet ändå.

Psykisk Smärta

 

 

psykisk-smarta-sid-2 

 

OBS! Texten på denna sida skrivs i huvudsak av mina egna erfarenheter och upplevelser. Det som stämmer på mig kanske är helt annorlunda för någon annan. Andra uppgifter hämtas via google och då står det på vilken sida ni kan finna det under respektive inlägg.

 

 

Om du använder uppgifter från denna sida för privat eller offentligt bruk så MÅSTE du ange källan från denna sidan eller källan som står under respektive stycke enligt lagen om upphovsrätt. Allt som inte står källanvisning under är skrivit av mig på texter och dikter och ska hänvisas till www.texterochdikter.se. Fråga mig helst innan du använder texten så slipper det bli något missförstånd enligt upphovsrätten. Tack för visad hänsyn för det.

 

 

 

 

 

 

image.jpg 

 

image.jpg

 

PSYKISK SMÄRTA

Psykisk smärta är ett område som berör mig starkt. Jag har själv upplevt den och det är av egna erfarenheter jag skriver om den här. Upplevelser, bemötande och samhällets syn på människor som lever med psykisk ohälsa av olika slag. Det är fortfarande på 2000- talet något som vi inte talar om högt utan viskar om bakom ryggen. Men VARFÖR? Det är inte konstigare än att drabbas av fysiska sjukdomar. I dagens stressiga samhälle kan vem som helst, när som helst bli sjuk. Utbrändhet är ju vanligt och det är ju en psykisk ohälsa. 

 

ÅNGEST

Att drabbas av ångest, panikångest och depressioner är fruktansvärt. Man känner sig liten och hjälplös och blir nästan som ett barn på nytt som är i behov av alla runt omkring sig. Det är skrämmande och rädslan att man håller på att bli tokig är stor. Man blir inte tokig men vad hjälper det att alla runt omkring säger det när det är precis så,de känns? Allt runt omkring rasar och man börjar en resa att komma ur det här som innebär en tuff klättring uppåt med många steg bakåt på vägen. Men det går det är jag själv ett levande bevis på. Men det är ingen enkel väg och det är väl det som gör att en del människor tillslut inte orkar och ger upp. Men det är en onödig och tragisk utväg och borde inte kunna ske om sjukvården räckte till. De som jobbar inom psykiatrin gör så gott de kan och är underbara ( de flesta) de har en mycket tuff arbetssituation med människor som mår så dåligt och är svåra att trösta många gånger. Nej, felet ligger på alla besparingar och indragningar som sker och det är inte klokt att de sparas på sjukvård över huvudtaget. Men så ser det ut och det får mycket tråkiga följder.

 

Varför ska det vara skamligt att drabbas av psykisk ohälsa? Inte ett dugg konstigare än fysiska åkommor. Så mycket som är runt omkring oss i samhället idag gör ju hela tillvaron stressig och det säger sig självt att inte det är hälsosamt för vare sig kroppen eller själen. Människor behöver prata mer om ångest, panikångest och depressioner istället för att sopa dem under mattan, då blir de mindre skrämmande för omgivningen när någon drabbas.

 

Ångest är fruktansvärt att få, kroppen är på högvarv och allt runt omkring snurrar. Det är svårt att tänka klart man tror man blivit tokig. Ibland vet man ju orsaken till ångesten och då är det lättare att kunna lugna ner sig om man kan få bevis på att det man känner ångest för inte är farligt eller rent av inte ens existerar. Men det kan vara svårt att ta till sig det när man är mitt uppe i en svår ångestattack. De som aldrig har haft kraftig ångest kan inte föreställa sig vad det innebär. Alla känner väl ångest ibland inför olika situationer så det går nog ingen helt förbi. Men generell ångest som finns där mer eller mindre jämt är något helt annat. Den ångesten är viktig att BRYTA för annars blir livet ett helsike och man fastnar i sin oro. Man klarar sällan av det på egen hand och behöver hjälp att komma ur den. Tyvärr är dagens sjukvård både underbemannade och fullbelastade så många får vänta alldeles för länge på hjälp om de ens kan få någon.

 

Panikångest är något av de värsta man kan uppleva, det är så skrämmande så man fattar inte efter en attack att man överhuvudtaget fortfarande lever. Tron att man ska dö är så stark att man faktiskt upplever stark dödsångest. Allt slås i spillror för en stund och känslan sitter i efteråt genom att man känner sig tom, trött och rädd för att man kan känna så mycket obehag på en och samma gång.

 

( Text GH/ texterochdikter )

 

 

Här nedan följer några av de vanligaste symtomen som symboliserar en panikattack.

 

Vanliga symptom

  • Hjärtklappning, bultande hjärta eller ökad hjärtfrekvens

  • Svettning

  • Darrning eller skakning

  • Muntorrhet

  • Svårigheter att andas

  • Kvävningskänsla

  • Obehag eller smärta i bröstet

  • Illamående eller magbesvär

  • Yrsel, ostadighet, svindel eller matthet

  • Overklighetskänslor inför en själv eller omgivningen

  • Rädsla att förlora kontrollen eller sitt förstånd

  • Dödsångest

  • Värmevallningar eller frysningar

  • Stickningar/domningar i händer eller fötter

 

 

MEDICINER

Jag blir så arg när jag hör ordet LYCKOPILLER....man blir visst inte lyckligare för att man äter dessa mediciner. De innehåller serotonin och de är en substans som vi nomalt har i hjärnan. När vi får brist på denna substans drabbas vi av ångestsjukdomar och depressioner. För att bli bra igen måste vi tillföra denna substans och det gör vi via dessa mediciner. Vi kan bli friska ändå men det tar mycket längre tid och innebär ett längre lidande än vad vi behöver. Det är en myt att man blir seg i huvudet och trött  av dessa mediciner....tvärtom man blir sig själv snabbare. Det folk förväxlar detta med tror jag ofta är benzoider ( sobril,oscaxand,stesolid) dessa är ångestdämpande och kan ges i det akuta skedet men är beroendeframkallande så bör bara ges en kort period.  De är enbart behovsmediciner. Den här typen av tabletter kan ge seghet i huvudet och trötthet mm.Det handlar heller inte om Valium och den typen av mediciner som var vanligt förr. Medan serotoninet bör ges under en längre period och sedan sakta trappas ner med hjälp av läkare. Sluta ALDRIG på egen hand eller tvärt med denna typ av medicin för då kan man bli väldigt dålig. Men jag tycker personligen inte man ska tacka nej till att prova om man drabbas för de ger tillbaka livet. De tar ofta nåra veckor kanske t.o.m månader innan de når full effekt. Men en viss förbättring brukar man märka efter ca 2 veckor. Sen finns det många olika och man måste kanske pova  mer än en sort innan kroppen hittar rätt dos och sort. Så ge det tid även om det känns jobbigt.....för det blir bättre, jag vet.

 

 

BEMÖTANDET

Bemötandet i psykvården är oerhört viktig. Eftersom man är i ett väldigt känsligt läge när man söker är bemötandet extra viktigt. Oturligt nog är det svårt att komma intill på psykakuten eller öppenvården och de flesta måste via vårdcentralerna vilket kan medföra att patienten möts av personal som tyvärr inte har lika mycket kunskap ( vilket de inte kan ha ) eftersom de ej är specialister på det området. Ibland kan de bli så fel och man upplever att det inte tas på allvar. Nu måste man tänka på att man är i ett  läge där man är väldigt skör och känslig och det kan rent av vara bra att ha en anhörig med sig som kan vara både öron och ögon. En frisk person uppfattar både tonfall och annat på ett annat sätt en man gör själv när man är djupt deprimerad eller har ångest. Man har många gånger ingen riktig verklighetsuppfattning heller om det som sker runt omkring. Man lever liksom i en bubbla känns det som eller i ett vacum. 

 

 

SAMTAL

Samtal är en viktig del i tillfrisknandet vid psykisk ohälsa. Att få tömma ur allt negativt ur kroppen gör dig fortare hel igen. Det är tufft och kämpigt medan man håller på och river upp det onda och jobbiga med desto mer befriande är det när det tömts ut. Jag vet att de som stänger inne sina känslor får en mycket längre resa att ta sig ur det och vissa får ha det hela livet inom sig. Det är inte skamligt att be om hjälp utan tvärtom.....gör dig själv och din kropp den tjänsten.

 

 

 

UTBRÄNDHET

Utbrändhet är ju en vanlig folksjukdom i Sverige nu mera. Alla kan bli utbrända, inte bara de som jobbar för mycket och för hårt. En hemmafru med ett stressigt liv med alla måsten och planering blir lika lätt utbränd som en som jobbar och sliter hårt på en arbetsplats. Det har inte med det fysiska slitandet att göra utan de psykiska. Att gå hemma och var sjuk eller arbetslös kan tära så på psyket att kroppen tillslut blir utmattad av att känna stress över att inte kunna eller få arbeta att man helt enkelt bränner ut sig av sorg. En del folk som inte förstår hur det fungerar i kroppen skrattar eller hånar när de hör att någon som går hemma blivit utbränd. Men det beror nog mest på oförstånd och att många tror att för att bli utbränd måste man ha ett jobb. Det farliga med utbrändhet är att vi ofta inte märker själva att vi är påväg att bli det. Omgivningen kanske märker att vi är extra trötta eller mer irriterade o.s.v, men själv märker man det oftast inte förrän det slår ner som en blixt. Och då har det redan gått så långt att vi mår väldigt dåligt. Har man väl varit utbränd är det ofta en mycket lång väg tillbaka till sitt gamla liv. Och det måste få ta tid. Man kanske byggt upp den här utbrändheten i kroppen sakta men säkert under flera år innan det säger stopp. Lika lång tid kan det ta att bli frisk igen fullt ut. Förhoppningsvis lär man sig tolka sin egen kropps varningssignaler och kan på så sätt förhindra att drabbas av fler utbrändheter. Men ibland är det svårt att göra det ändå.....då kan det vara bra att anhöriga påminner ibland om att de märker åt vilket håll man är påväg och i det fallet förhindra ett återfall. Man blir lätt ivrig och kör på som vanligt när man mår bra igen....men det är det farliga. En tumregel är att lära sig säga NEJ! Man är faktiskt oumbärlig även om man inte tror det.

 

 

ANHÖRIGA

Naturligtvis påverkar detta omgivningen. Det är svårt att förklara för andra hur dåligt man faktiskt mår och att de ska förstå. Svårast är nog att förklara för barnen, det är skrämmande att se en förälder så liten och hjälplös som man blir och känner sig. För dem ska man ju vara tryggheten och den starke som finns för dem. Det är viktigt att inte mörka hur det är men samtidigt inte skrämma dem. Det är också viktigt att de får information om att det finns hjälp att få, att det tar tid att bli frisk men att man kommer bli som vanligt igen. Det gör det lättare för dem att förstå att det inte är något konstigare att få ont i själen än i kroppen. Ingen som upplevt något sådant här kan veta fullt ut hur det känns. De kan säkert ana men inte veta. Första gången jag drabbades av panikångest var när mina barn var små, ett och ett halvt och tre år.Jag har alltid funderat på hur de påverkade dem då. Jag tror de märkte att mamma var annorlunda men kunde ju inte förstå varför. Därför kändes det annorlunda andra gången när de båda var tonåringar och förstod mer av vad och varför. Även andra anhöriga drabbas ju av ett sådant här trauma och det gäller att de orkar finnas till och stötta. Där har jag haft tur och det är jag oerhört tacksam över för jag vet att det är långt ifrån självklart för alla. Men stödet är viktigt för tillfrisknandet, jag har själv i perioder stöttat släktingar och nära och kära som drabbats. Jag förstår verkligen hur de mår och kan sätta mig väl in i hur de känner. Men för att orka stötta måste man vara tillräckligt stark och det är viktigt att man är det för att inte bränna ut sig själv igen. 

 

MOTION OCH FRISK LUFT ÄR LÄKANDE

Även för psykisk smärta är motion och frisk luft väldigt nyttigt. Motionen sätter igång endorfinerna i kroppen som är kroppens eget morfin för smärta, men också kroppens egen medicin för lugn, ro och välbefinnande. Frisk luft gör oss ju piggare och tankarna kan bli lite klarare. Jag har med tiden upplevt att ju mer jag motionerar desto bättre mår jag. En promenad i friska luften rensar tankarna och det går att ändra tankarna i en positiv riktning när man promenerar. För övrigt har träning även inomhus medfört en mycket positiv erfarenhet för mig. Även om känslan av olust och deppighet funnits på morgonen när jag vaknat så har den försvunnit mer och mer ju längre in på träningspasset jag kommit. Ofta åker jag ifrån gymet och känner mig tillfreds. I början var det jobbigt när jag inte visste om ångesten skulle komma under passet.....men det gjorde den inte......jag släppte inte fram den på samma sätt som jag gjort om jag inte hade tränat. Så ju längre tiden gick ju mer vågade jag och ju mer lugnande effekt hade den på mig. Idag kan jag känna mig illa till mods om jag inte kan träna av olika anledningar tex en förkylning. Så helt klart är motion i alla former en läkande kraft som vi dessutom även mår bra av i alla syften. Det gäller nog bara att hitta en träningsform som passar för var och en, kan man inte motionera av olika anledningar finns det säkert andra typer av aktiviteter som man kan ägna sig år för att styra tankarna bort från ångest, oro och depressioner. Jag tror det är tack vare motionen som jag har kunnat sluta med behovsmedicin. Nästa steg är att även kunna släppa mina antidepressiva mediciner men för det krävs nog mycket mer. Och där behöver jag nog få KBT som ett hjälpredskap. Men det är målet....men det är ingen brådska.

 

 

BAKSLAG

Det är ju tyvärr något man får räkna med kommer. I början kommer de ofta för att sedan allt längre mellan gångerna och förhoppningsvis till sist ebba ut. Men för varje gång ett bakslag kommer lär man känna igen symtomen och lär sig att hantera dem bättre och bättre. Jag minns mina första bakslag som en skräck....nu börjar det igen, nu kommer allt tillbaka och det här kommer aldrig att gå över. Men det gör det, och ofta blir bakslagen lindrigare och lindrigare för varje gång. Om det beror på sjukdomen i sig eller att man själv lär sig hantera den eller kanske både och är svårt att veta. Skrämmande kan den vara även om man inte drabbas djupt och väl så smärtsam. Men man lär sig ändå på något sätt till sist att acceptera att den kommer, låta den komma och sen låta den ebba ut och till sist försvinna. Enkelt är det inte och kommer nog aldrig att bli, men vi överlever den. En ångest attack eller depression varar inte för evigt även om det känns så för stunden. Klarar vi att härda ut den stärker vi oss också mer för varje gång. Ge den inte mer näring än som behövs för att överleva så vinner du till sist över den. Jag vet det av egen erfarenhet.....jag har klättrat uppåt,nedåt och upp igen några gånger. Vägen är varken kort eller rak men den går framåt.

 

ATT LÄRA SIG ACCEPTERA

Det går men det är svårt , det är svårt att inte bli rädd när hela kroppen ställer in sig på FARA som vid en ångestattack. Det talas ju mycket om att möta sin ångest och sen släppa taget om den. Jag funderade ett tag på hur det överhuvudtaget var möjligt? Känslan var så främmande att det skulle kunna fungera att det verkade omöjligt. Men kroppen lär sig anpassa sig och förmodligen gjorde mitt undermedvetna mer än jag själv hade en aning om. Idag har jag små känningar men har klarat upp dem rätt bra genom att försöka tänka bort just FARAN.....försökt tänka att så dålig som jag var fötut blir jag inte nu......det kommer lite men det kommer att släppa o.s.v. Förr tänkte jag istället att NEJ, nu börjar det igen.....nu kommer allt tillbaka och jag hamnar på botten och måste börja klättra igen. Då alarmerade hela kroppen för FLYKT......nu vet jag att jag måste jobba med mina tankar hela tiden så de inte kommer in på fel spår. Men jag måste göra det innan de har fått chansen att skena iväg. Ju tidigare i obehagskänslan jag försöker bryta tankarna ju lindrigare blir det eller också kommer den aldrig hinna fram och ställa till någon KAOS i kroppen. Det här är en lång och svår resa och egentligen behöver jag hjälp för att nå ända fram. Men köerna till KBT( Kognitiv_beteendeterapi) är väldigt långa. Själv har jag stått i kö i snart 2 år och väntar fortfarande. Mitt alternativ på vägen har varit att jobba så mycket det går på egen hand. Men för att komma längst upp på toppen måste jag få den hjälpen och jag tänker ta den även om jag gjort en del av jobbet på egen hand så vill jag ha det sista knuffet upp för att fixa min ångest bättre i framtiden.

 

FÖRVÄNTANÅNGEST

Alla som lider av ångestsjukdomar och depressioner vet hur lång tid det kan ta att bli frisk ( om vi någonsin blir helt friska ). Rädslan att drabbas igen finns och knager under ytan och man är orolig för varje liten känning att det är färdigt igen. Detta kallas förväntanångest och kan pågå länge, man lär sig med tiden att klara av sin förväntanångest bättre och bättre. Det beror på att den där förväntan aldrig bröt ut utan stoppade innan den nådde sin kulmen. Men förväntanångesten kan vara väl så jobbig som den riktiga. Den kan också trigga igång obehaget i kroppen så man upplever ångest, fast som sagt då i mindre omfattning. Jag hade denna typ av ångest länge, nu kommer den väldigt sällan och jag tycker jag kan hantera den ganska bra. Men den kan fortsätta komma flera år......kanske resten av livet efter en djup depression eller ångestsjukdom.

 

ATT VÅGA KOMMA TILLBAKA


Man blir lätt lite folkskydd när man drabbats av psykisk smärta. Det är en stor omställning att komma tillbaka till sitt vanliga liv och det tröttar. Det bästa är att ta det i små små steg och inte rusa iväg och tro att man orkar som innan. Då blir man lätt besviken och så backar man istället för att komma framåt. Det är självklart inte bra att isolera sig helt för då blir det svårare att våga sig ut alls. Men att gå ut på en kort promenad som man sen ökar på allt längre och längre från hemmet är en bra början. Det jag undvek för egen del var att åka och handla, det tog lång tid innan jag orkade göra det ensam. Så kan man ha någon med sig som kan ta över vagnen om man behöver rusa ut är bra. För det är väldigt jobbigt att stå där ensam med en ganska full vagn och behöva lämna den och försvinna. Sen orkade jag inte prata med folk....det blev jag helt slut av länge. Men även där är vi olika och får hitta olika sätt att hantera det här på. Men att ta sig tillbaka med små steg i taget tror jag skyndar på tillfrisknandet, då blir bakslagen mindre och man känner sig nöjd för varje framsteg man gör och klarar.

 

ANDNINGEN

Andningen är viktigare än man tror, många säger att det inte går och det hjälper inte o.s.v. Det gjorde jag också, det beror inte på att det inte hjälper utan att det tar lång tid att lära sig. Nu talar vi inte om dagar,veckor och kanske inte ens månader utan ÅR och träning,träning,träning. Det är inte enkelt och det är tungt när man mår som sämst men det kommer att fungera...men inte bara så där utan det är du själv som måste ta det beslutet och komandot över det. Att lära sig magandning är bra för alla för det ger ett bättre syreupptag och lugnare andning. Alla vet vi ju som drabbas av ångest att när vi är rädda andas vi ytligt och fort, vilket i sin tur orsakar ännu mer ångest och även kroppsliga symtom som hör ångesten till. Vi hyperventilerar vilket orsakar bl.a domningar, stickningar i armar,händer,fötter och ben. Vi får hjärtklappning, yrsel svimningskänslor och upplever overklighetskänslor mm. Genom att införa magandning slipper vi många av dessa hemska besvär. Men det går inte att börja när paniken är som värst utan det här måste man öva på så att kroppen automatiskt magandas. Börja testa när du inte har någon stor attack, kanske när du lagt dig på kvällen eller sitter vi TV:n. Känn noga varje andetag och följ det ut och in. Testa också att göra en bröstandning och känn den skillnaden som blir i kroppen. Testa några stycken efter varandra och känn skillnaden. Övergå sedan helt till magandning i långa djupa andetag. Både in och utandning ska vara ungefär lika långa. En dag när du tänker på din andning kommer du upptäcka att kroppen lärt sig magandningstekniken automatiskt. Men som sagt förvänta dig inte att det ska gå fort...låt det ta tid.....för det gör det. LYCKA TILL!!!

 

VÅGA MÖTA DET JOBBIGA

Det är verkligen inte enkelt, men tyvärr nödvändigt att försök lära sig. Ju mer man stretar emot och ju räddare man blir i sin ångest eller depression ju värre bli det. Det brukar sägas att " bli vän med din ångest " och bli " ett med din ångest  ". Första gången jag fick höra det tyckte jag det var något av det dummaste jag någonsin hört. " Det går ju inte " ?  Men precis som det fungerar med den kroppsliga smärtan så är det även med den själsliga. Om man kan lära sig att inte bli rädd och trigga igång ännu mer obehag i kroppen kan det underlätta för att få själva ångestattacken att bli lite lindrigare. Även obehagskänslorna vid depression fugerar på samma sätt. Det här lär man sig inte heller över en natt utan det tar som med andningen tid att lära sig.

Men jag har fått lära mig att när känslorna kommer och man känner vart de är på väg  så ska man följa 3 steg i känslotrappan.

*1 konstatera( att tex ångesten är på gång eller kommer ).

* 2 möt den(och försök acceptera att den kommer).

* 3 Släpp den( och försök få tankarna på annat ).

Även det här kräver mycket träning, inlärning och massor med tålamod. Man kan ta hjälp av tex KBT även här. Men man får aldrig glömma att det är bara man själv som kan göra det största jobbet. Vill man bli frisk får man kämpa precis som i allt annat tyvärr.

 

BLIR MAN NÅGONSIN FRI ?

Det går nog men kan även vara svårt tror jag. Alla människor har ju lite up and down dagar genom livet och det är helt normalt att känna så. Men vi med ångest och depressionssjukdomar är nog lite extra känsliga för just downdagarna. Vi har upplevt hur det är att må riktigt fruktansvärt dåligt psykiskt och vet också att hamnar vi där så har vi en mycket lång väg att ta oss uppåt igen. En för övrigt frisk människa tycker säkert att deras sämre dagar är hemska men de vet samtidigt inte hur det känns att hamna långt ner och behöva klättra. Att bli helt fri är nog svårt eftersom livet normalt är upp och ner men att kunna lära sig att handskas med det kan vi nog lära oss med tiden. Fast känningar kommer och  varje gång blir man påmind om hur tungt det kan bli.....det bär vi nog med oss livet ut, för minnet är svårt att sudda ut. Jag tror också att vi behöver hjälp av experter tex" KBT "och liknande för att nå målet att klara få känningar utan att bli rädda för återfall.

 

STRESS

Det tror jag är bra att undvika så gott det går. För min egen del klarar jag inte stress överhuvudtaget, då börjar det att kännas i kroppen med yrsel,domningar och illamående mm. Att helt undvika stress i dagens samhälle är inte lätt. Men jag försöker alltid planera så gott det går för att inte hamna i stressiga situationer. Ju mer stress desto mer ångest, så att ta det lite lungt och försöka ta det lite mer som det kommer är nog bra om det går. Stress är ju inte bra överhuvudtaget så det är ju en fördel att lära sig varva ner för hela kroppen skull. Även stresshantering är något som man måste lära in och det går ju inte på en dag det heller.....så allt handlar om tålamod hela tiden på vägen till att bli frisk.

 

OLUSTKÄNSLA

Visst känner vi av den ibland, vi som har lätt för det kanske tydligare och oftare än hos dem som inte har ångest/ depressioner. Men den finns även hos alla från och till, den är bara lite mindre och kanske släpper fortare hos andra, lättare att skaka av sig. Framför allt triggar den nog igång alla tankar, minnen och obehag vi upplevt när vi mådde dåligt och det gör ju inte måendet bättre. Det är i de här lägena som det är bra att försöka bryta tankarna om det går. Inte tänka att nu startar allt igen, för det gör det oftast inte....det är bara en liten sämre dag eller t.o.m bara en sämre stund på just den här dagen. Det kommer släppa och bli bättre igen. Det gäller att inte fastna i obehaget och de känslor som startar upp hela processen. Medicinerar vi dessutom med bra anti depressiva mediciner är risken ändå mindre att allt ska bli så hemskt som innan. Ett bra beprövat knep är att LE antingen bara sitta och le och låta mungiporna vara i ett leende eller le mot sig själv i en spegel. Eller ändå bättre hitta något att skratta åt, film, historia eller liknande så höjs endorfinerna och skratthormonerna i kroppen. Även detta kan vara bra att träna på några gånger, om inte effekten märks med en gång.

 

SKÄMMAS  

Det är inte klokt att många ska behöva känna skam för att de lider av psykisk smärta. Det är en folksjukdom till följd av ett samhälle som bygger på stress och känslan av att behöva vara på ett visst sätt för att duga. Ingen skäms ju för att berätta att de lider av fysiska sjukdomar.......det är inte mer konstigt med själens smärta. Själen är en otroligt skör och ömtålig kroppsdel som vi på något konstigt sätt glömmer bort att vi faktiskt har. Den är inte medräknad på samma sätt som armar,ben,rygg och mage m.fl. Tyvärr kommer vi nog att få se fler och fler drabbas av den så länge vi lever under alla krav och måsten. Själens sjukdomar är ett stort och brett område med många olika diagnoser, vissa mycket allvarliga. Men inte heller dem ska någon behöva skämmas över, ingen får en sjukdom frivilligt och ingen kan hjälpa att den drabbas. Oavsett vad vi får för diagnos har vi rätt att bli tagna på allvar, bli respekterade och behandlade som alla andra människor. Det är de som inte inser det som borde skämmas. Att bli utbränd tex kommer ju oftast av att vi är väldigt ambiösa antingen genom fysisk eller själslig överbelastning och har inget med att man är dum eller tokig att göra som troddes förr och tyvärr fortfarande tros av vissa. Själslig smärta är egentligen ett sunt sätt för kroppen att reagera på att vi har överansträngt oss på ett eller annat sätt. Det tar helt enkelt bara "STOPP " och det kanske är tur många gånger. För annars kanske stoppet blir för gott och då är det försent.

 

VÅGA SÄGA NEJ

Vi är inte mer än människor, vi kan inte orka hur mycket som helst även om vi vill. Att säga nej är många gånger svårt, men det är ett måste även vid psykisk smärta. Vi hamnar ofta i psykisk utmattning just för att vi är för snälla ibland. Vi ställer upp och ställer upp på andra för vi vill inte såra dem, inte att de ska tycka vi är otrevliga eller bli arga mm. Men vem tackar oss när vi tillslut inte orkar mer? Tyvärr ingen....jag har lärt mig att säga NEJ....inte KANSKE utan NEJ. Det är svårt och i början gnager det ett litet dåligt samvete i själen men då får man intala sig att det är för min egen skull och för mitt mående jag gör det. Tillslut lär sig omgivningen att acceptera det och förstår mer och mer varför. Och de som inte kan göra det får låta bli, då får det helt enkelt vara så och inget att göra åt. Det är inte värt att vara för snäll jämnt och ständigt mot andra men inte mot sig själv för det straffar sig. Och man är inte elak för att man säger nej.....det är bara en del som blivit så bortskämda med att man alltid ställer upp. Det kan vara bra för dem att få se att de klarar sig bra ändå.

 

ATT ORKA VARA STARK OCH DUKTIG

Måste man det? Mitt svar är NEJ! Du behöver inte vara stark och duktig jämt, det är ingen människa som orkar. Du behöver inte skämmas över att du känner dig extra svag och ynklig när du är mitt i en depression eller ångest period. Du får var det, nu är det du som behöver pysslas om och bli omhändertagen ett tag. ( förmodligen är du alla andra till lags annars ). Släpp fram den svagheten och låt den få komma ut, sen kan du börja resan att bli stark igen. Men först måste du tömma ut allt negativt som uppstår i kroppen, annars ligger det där och pyr och hindrar läkandet att få fäste. Det kommer ändå förmodligen att ta lång tid innan du känner dig helt stark så ta allt i sin takt i tur och ordning så blir det bäst resultat. Sen hur lång tid vet ingen...det är ju olika från fall till fall. Men tvinga dig inte att vara starkare än du är för då anstränger du dig bara ännu mer och det blir en stressfaktor som är bra att undvika. Du är inte heller duktig för att du tvingar dig att klara dig utan mediciner. Det förlänger bara lidandet och de nya medicinerna som finns idag har inget med de som skrevs ut förr att göra. ( se avsnittet mediciner ) Den myten borde snart alla blivit upplysta om tycker jag.

 

INDRAGNINGAR SKAPAR KAOS.

Hur de kan komma på något så dumt som att dra in på personal och annat inom all vård går över mitt förstånd. Psykvården är hårt drabbad av detta och många människor får lida onödigt länge innan de får hjälp/ om de får hjälp. Mång skriver till mig och är förtvivlade över att de inte får hjälp fast de mår så dåligt så de inte orkar mer. De vill ha råd hur de ska göra.....jag önskar jag hade de svaret men tyvärr har jag inte det. Det fungerar så olika i både kommuner och län så det som finns att få på ett ställe är stopp på ett annat o.s.v. Detta är rent ut sagt helt " sjukt " för att självläka är inte rimligt i många fall. Jag kan bara ge råd efter mina egna erfarenheter men då ska jag först tillägga att jag förstår att jag haft ganska tur med vissa delar mindre med andra. Och efter vad jag förstått på de som skrivit har det inte fungerat alls där de bor.

 

Själv åkte jag in akut till psykakuten när jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag åkte dit 3 gånger senaste gången jag var dålig 2011. Jag blev mycket väl bemött och tagen på allvar. ( var dock aldrig inlagd, det ville jag inte heller) mådde bättre av att åka hem efter läkarbesöken.  Men de tog sig tid och ringde mig även och hörde hur jag mådde efter ett par dagar o.s.v. Bara att komma dit och bli bra bemött gjorde att det kändes lite bättre för stunden. Detta är jag så tacksam över för det betydde mycket för mitt tillfrisknande.

 

Det som fungerat sämre är öppenvården ( de är tungt belastade, så det är inte personalens fel ) vänliga och snälla har de varit men väntetiderna är alldeles på tok för långa. Själv står jag fortfarande 2 år senare på väntelista för KBT. Jag måste ha den även om jag mår mycket bättre idag, dels för att få fortsätta må bra men också för att lära mig handskas med ångesten utan att bli så dålig igen. Och det viktigaste av allt, att kunna sluta med mediciner och klara mig utan dem. Behovsmedicinerna har jag klarat av att sluta med på egen hand, men det tog lång tid innan jag vågade testa. Men med en långsam nedtrappning klarade jag det och nu är det sällan jag behöver ta någon sådan. Möjligtvis vid mycket hög stress situation. Men målet är att KBT:n ska hjälpa mig sluta med även de antidepressiva tabletterna. Men jag mår bra av dem så det får ta den tiden det tar. Men hade vården varit som den borde hade nog jag och många med mig klarat av att bli friskare snabbare än vad som nu är möjligt.

 

 

ATT LÅTA TIDEN BESÄMMA LÄKANDET.

Det tar i regel lång tid att bli återställd från en utbrändhet och ångestsjukdom mm. Jag ver att jag hört någonstans att det tar lika långt och lite till att bli fri som det tagit att hamna i den. Då vet man i regel inte när kroppen började bygga upp stressen för den känns tyvärr sällan förrän den bryter ut med full kraft. Så har man stressat och haft det häktiskt omkring sig i flera år, får man nog räkna med att återhämtningen till 100% tar drygt lika länge.

Självklart blir man sakta bättre och bättre men helt frisk tar tid att bli. Mediciner hjälper dig att återhämta sig snabbare, men grovjobbet måste kroppen göra på egen hand. Anidepressiv mediciner är bra för att återställa serotonin bristen som hjärnan gjort sig av med sakta men säkert. Det gör att man får lite hjälp på traven att få må lite bättre och orka börja jobba sig uppåt igen. Är det riktigt svårt så kan behovsmediner också behövas en period. Man känner själv väldigt tydligt när man är redo att sluta med dem. Men har du lätt för att bli beroende av olika saker ska du nog undvika dem som kan ge beroende, själv har jag inte blivit det utan klarat av att äta dem. Men det finns de mediciner som ger lugn som inte är beroendeframkallande också att få utskrivet. Kan fungera lika bra... Men även där är vi olika och svarar olika på medicinerna mm.

Men ge inte upp även om du tycker det tar tid, och du känner att du blir int bra o.s.v. Du kommer att bli det med tiden. Åtminstone få tillbaka mycket av ditt tidigare liv, helt frisk kanske vi inte alla blir. Men livet ska ge oss en livskvalitet det är viktigt. Och känner du att du inte får det så måste du få hjälp med det. Tyvärr får man ligga på och tjata i sjukvården, men de måste tillslut ge dig hjälp om du inte orkar leva som du gör så är det bara. ( se tidigare text  ovan ).

 

KORTVARIGA ATTACKER

Har man väl drabbas är det nog svårt att bli helt fri från ångest, man märker kanske inte av den mer än vid speciella situationer som skapar ångest. Jag kan få korta tillfällig attacker om jag hamnar i situationer som jag tycker är svåra att ta mig ur på något sätt. Det handlar om stresssituationer när jag inte omedelbart hittar min lösning på problemet. När jag väl lugnat ner mig och kan börja tänka klart igen släpper även ångesten. Jag hinner förstora upp små problem ibland och det ger mig stress och sen ångest.

Att det inte bryter ut till en hel attack är tack vare medicinen, samtidigt är det skönt att veta att medicinen inte tar bort alla känslor utan bara de stora topparna. Och det är ju inte meningen att de ska heller. Den tillför ju enbart vårt eget serotonin till kroppen som vi får brist på när vi utvecklar en depression eller ångest. Därför är det bra att kunna intala sig själv att det här blir inte värre än nu, det släpper snart igen o.s.v. En kortvarig attack hinner inte sätta igång så mycket rädsla som den kan göra vid de som aldrig vill sluta. Kommer man väl tillbaka till sitt vanliga mående släpper rädslan även för att nu börjar allt igen ( som man gärna hinner tänka ). Det gäller att försöka styra tankarna åt rätt håll även om det är svårt.

 

KBT ( kognitiv beteende terapi )  

Det är något som skulle vara obligatoriskt för alla med psykisk ohälsa att få prova. Det är ett bra sätt att lära sig se saker på ett positivare sätt än de negativa tankar som av naturliga skäl kommer när man mår psykiskt dåligt. Jag tror dock att man inte är så mottaglig i det akuta skedet utan bör vänta tills man mår något bättre. För det är inte psykologen som ska göra arbetet utan du själv med psykologens stöd. Därför är det viktigt att göra allt som psykologen ger i hemuppgift mm.

Man lär sig bygga upp ett sätt att tänka som man kan ha nytta av när nästa ångestattack är på gång och på så sätt lindra sina besvär. Eller allra helst slippa dem helt och hållet, fast det tror jag är svårare om man har lätt för att få panik. Men katastroftänket kan bli en mindre obehaglig tanke och känsla som är lättare att klara upp.

Sen passar inte metoden alla naturligtvis men att ge det en chans tror jag är bra. De jag pratat med har fått en helt ny livskvalitet när de väl lärt sig tekniken. Och skonar sig själva och kroppen genom att slippa just panikångesten som tär. 

 

KLIMAKTERIET OCH PMS

Både när vi kvinnor kommer in i klimakteriet eller lider av PMS. ( premenstruella spänningar ) eller någon annan hormonellt betingad förändring i kroppen, är det vanligt att få oro och ångest.

Har man lätt för att få det innan är nog risken större att drabbas även under dessa perioder i livet. Men även de som aldrig haft besvär kan helt plötsligt drabbas och bli oroliga och förvirrade över de konstiga symtom de för med sig i kroppen.

Det finns en rad läkemedel mot både pms och klimakteriebesvär som om de hjälper även kan lindra ångesten och oron. Annars kanske man kan behöva något mot ångesten en tid om man inte vill / kan äta mediciner som tex innehåller österogen. Det kan säkert en gynekolog hjälpa till med om det behövs.

( Text GH/texter & dikter )

 

 

 

 

friendster counter